Vi åt lite rabarberkräm till lunch och vid 13 kom vi iväg till hembygdsgården, där firandet redan var i full gång. Vi hade med oss blommor som vi fäste på stången.

Liten som stor hjälpte till med pyntandet.

Därefter var det dags för dans. Först "små grodorna" och sedan "jungfru jungfru skär". Plötsligt kände jag att någon träffade min vad med en stor sten. Vad 17! Vem kastar sten på oss som promenerar runt stången med små barn. Jag tittade mig omkring men såg varken ungdomshuliganer eller sten. Däremot kunde jag inte stödja på höger ben. Jag kände med en gång att något var jättefel.

Thomas körde fram bilen och jag tog mig sakta till parkeringen med stöd av vagnen. Jag ringde nummerupplysningen och fick numret till sjukvårdsupplysningen. Fick plats sex i kön men när jag efter fem minuter fortfarande hade plats sex i kön så gav jag upp och ringde 112 för andra gången i mitt liv. Jag fick snabbt prata med en sjuksköterska och först trodde hon jag hade kramp eller "senadrag". Hon tyckte att jag skulle stretcha lite. Det tyckte inte jag för jag kunde inte ens stödja på benet. Vi kom överens om att jag skulle åka in till akuten. Efter en god stund dök taxibilen (sjuktransport) upp som skulle köra in mig, Emma och Thomas till Umeå. Elin hade vi mutat med x antal disneyfilmer och en egen mobiltelefon med direktnummer till mamma och pappa. Hon stannade alltså hemma med mormor, även om hon var väldigt orolig för mig.

På akuten var det tämligen tomt men vi fick ändå sitta i väntrummet för att fylla i en skaderapport. Hur gick olyckan till? Vad kan göras för att olyckan inte ska kunna ske igen? Hmm... svåra frågor... ska man förbjuda midsommardans för oss över 35?

Så jag fick jag till slut komma in i ett undersökningsrum. Där fick vi vänta ett tag innan läkaren kom in och undersökte mig. Vid det här laget var jag så öm att det var svårt att göra någon ordentlig undersökning. Han trodde att jag hade fått en muskelbristning, men eftersom jag nyligen fött barn så ville han ta blodprov för att utesluta blodpropp i benet. Undersköterskan missade blodkärlet vid första sticket, men efter lite klämmande och kännande så lyckades han hitta rätt.

Ännu mera väntan. Det skulle ta 1-2 timmar att få svar på blodprovet. Vid det här laget var vi rejält hungriga så vi fick var sin renklämma och lite (oätlig) energidryck. Emma var dock vid gott mod hela tiden. Vi läste lite tidningar och magasin. Väntan, väntan.
Efter två timmar dyker läkaren upp igen. Han meddelar att provsvaren såg bra ut men att han vill titta på vaden igen innan han skriver ut oss. När jag tar av mig byxorna så märker jag att vaden har svullnat upp och efter en mätning så konstaterar läkaren att vaden svullnat tre cm runt om. Medicinläkaren kallades in och hon tittade också bekymrat på min svullna vad. De två kommer överens om att ringa in ultraljudsläkaren som har jour i hemmet.

Efter ett tag får vi reda på att den läkaren har en inställningstid på 1,5 timme så det var bara att vänta lite till. Klockan 20.45 skulle jag få komma in till ultraljudsundersök-ningen. Nu var Emma trött och gnällig och vi var hungriga och gnälliga. Thomas packade in Emma i vagnen och gick iväg till Statoil för att handla lite mat. Cafeterian på sjukhuset hade nämligen stängt sedan lääänge. När han kom tillbaka avnjöt vi vår midsommarmiddag bestående av fruktyoghurt, mackor med skinka, philadelphiaost och paprika, vindruvor, apelsinjos och chips. Sämre kan man ha. :-)

Strax före 21 blev jag ivägrullad till ultraljudsundersökningen. Avdelningen var helt tom så när som på en ensam läkare som tog emot mig. Han muttrade något om att han skulle leta efter en propp i benet som ingen egentligen trodde på. Han var lagom nöjd över att ha fått avbryta sitt midsommarfirande. Efter ett tag kunde han konstatera att jag hade en rejäl blödning i vaden men att jag inte hade någon blodpropp. Alltid något att glädjas över. Jag rullades tillbaka till medicinavdelningen som jag nu blivit skickad vidare till från akuten. Efter några minuter kom Thomas och Emma också till mitt rum. Nu hade Emma vaknat igen och var hungrig. Efter ett tag fick vi reda på att vi skulle vänta på ortopeden som skulle titta på benet också. Vänta, vänta...

Emma tillbringade den sista stunden på sjukhuset med att noggrant undersöka hur pappret som täckte mammas säng smakade och kändes. Det var väldigt spännande.

När ortopeden gjort sitt fick jag kryckor, bandage och diklofenak. Sedan var det bara att åka hem. Typ. Först fick vi reda på att landtinget inte kunde betala för sjuktransporten hem. I princip så skulle vi ta oss de sex milen till Vindeln bäst vi ville. Efter en lång diskussion så fick vi dock fram en bil. Tusen tack!

Vi var hemma strax efter midnatt. Elin hade väntat troget på oss men allt hade gått bra hemma hos mormor. Nu hoppar jag omkring på kryckor och kan inte stödja på benet. Vi som planerat att vara mycket ute i naturen och kanske tälta lite måste nu tänka om. Vi får väl se vad vi hittar på. Jag skulle räkna med att inte kunna gå på 7-10 dagar.

//Lina