Flyget skulle landa 17.50 så för att hinna laga mat och äta middag före hämtningen blev det lite stressigt på jobbet. Det resulterade i att jag glömde min mobil vid postfacken. Jag hade precis kommit innanför dörrarna när Sargit ringde och undrade varför min telefon låg i korridoren. Nåja, vi kom överens om att Thomas skulle ta telefonen när han ändå var i kyrkan och sjöng lite senare.
Till middag blev det pasta tri colori med broccoli, bacon och parmesan. Till det tomat, majs och morotsstavar. Färggrant, värre! :)
När vi satt och åt som bäst fick Thomas ett meddelande på telefonen om att ett SMS till Chris gått fram. Det måste betyda att de redan landat på Arlanda och att han satt på telefonen nu. Rackarns! Snabbt på toa och sedan iväg! Vi bor ju väldigt nära Arlanda så det brukar vara lagom att åka dit när flyget väl har landat. Då kommer man lagom till att väskorna lämnats ut. Ingen panik. Ingen ko på isen. Jag ber Thomas SMS:a att vi är på väg, att vi ska träffas i ankomsthallen och att jag inte har någon mobil med mig.
Jag upptäcker att bensintanken nästan är tom men eftersom bensinmacken ligger på vägen så är det inte heller någon fara. Bensinen var dock billig som tusan och köerna ringlade vid JET. Nåja, billig bensin ska man ju inte klaga över. Elin undrade om bensinmacken var flygplatsen.
När vi kom till terminal 5 – ankomstparkeringen så upptäcker jag att de har byggt om allt. Jag kan för mitt liv inte komma in på den parkering jag vanligtvis ställer mig på. Efter lite trixande hittar jag dock en bra parkering. Elin och jag går och köper en parkeringsbiljett och lägger i bilen. Elin undrar var flygplanen är. Det är ju bara en massa hus, bilar och bussar på flygplatsen…
Väl inne i ankomsthallen anar jag genast oråd. Flighten finns inte på tavlan och det verkar ovanligt tomt i hallen. Jag försöker att ringa till Thomas på en telefonautomat (ni som inte vet vad det är kan slå upp det på wikipedia) men får meddelandet ”Ogiltigt kort” på både VISA och Mastercard. Som tur är finns Arlanda Visitor Center där man kan fråga om allt. Personen bakom disken kan snabbt berätta att jag borde vara på terminal 2 istället. Elin undrar var farmor och farfar är och vill först inte gå tillbaka till bilen. ”Är det här fel? Är det här fyran?”
In i bilen och iväg. Jag vet inte om ni är väl insatta i hur vägnätet på Arlanda ser ut men konstruktörerna har jobbat väldigt hårt med att man snabbt och lätt ska komma ut till E4:an. Att ta sig från terminal 5 till t.ex. terminal 2 är lite klurigare. Smala vägar och mysiska rondeller och korsningar. Jag kunde se terminal 2 på avstånd och till slut en vacker skylt som sa ”Terminal 2 Parkering Ankommande/Avgående”. Perfekt. Hittade en plats med en gång men vågade inte chansa på att min parkeringsbiljett från terminal 5 skulle gälla på terminal 2. Ut ur bilen och köpa biljett. Elin har lärt sig drillen och utser sig själv till biljettansvarig.
När biljetten är på plats så tittar jag mig omkring. Var går man in? Jag ser terminalen men för att ta sig dit ser det ut som om man måste klättra över stock och sten. Lite som NetOnNet-reklamen, faktiskt… Till slut måste jag fråga en kvinna med bagagevagn om vägen.
Väl inne i ankomsthallen ser vi mycket folk men ingen farmor eller farfar. Klockan är 18.30 så de borde ha hunnit komma ut. Eller så har det blivit bagage-strul. Jag frågar i informationen och enligt dem var sista väskan ute kl. 17.58. Shit. Det betyder säkert att de gett upp och gått någon annan stans. Jag tittar lite i caféet och i loungen. Ingen farmor och farfar. Elin: ”Är det här feel? Är det här fyran?”.
Jag försöker ringa på en annan telefonautomat men fattar tydligen inte hur man får en sådan att fungera. Jag får bara en massa konstiga toner och felmeddelanden. Då säger Elin att hon är kissnödig. Iväg och leta efter toaletter.
Efter toalettbesöket (jag hade inte ro att kissa själv fastän jag kanske skulle ha gjort det) så går vi tillbaka till informationen. Efter lite vädjande fick jag låna hennes telefon och ringa Thomas. Mycket riktigt har Chis och Annica börjat gå mot terminal 5 eftersom de tröttnat på att vänta. Thomas försöker att koppla ihop våra telefoner och jag vill bara skrika ”Sluta tramsa säg åt dem att stanna utanför terminal 5 och inte röra sig ur fläcken!”
Jag är mest stressad över att jag lånat telefonen och vill liksom inte utnyttja hennes vänlighet mer än nödvändigt. Det visade sig vara helt onödigt för när jag väl la på luren så debiterade hon mig 20 kr.
Iväg till terminal 5 igen. Elin undrar: ”Är det här feel? Är det här fyran”
Samma visa med att alla vägar egentligen går till E4:an men jag trixade mig igenom till terminal 5 på något sätt. Jag ser först inte Chris och Annica men efter en stund verkar det som att två välpackade (väskor, alltså) personer är på väg mot vår bil. Äntligen. Pust.
Elin blir väldigt glad och bestämmer att farfar ska sitta bak med henne. Vi packar in alla väskor och åker iväg, den här gången direkt upp på E4:an. Resan går bra och vi kommer fram till Hagsätra utan problem.
Tror ni att historien är slut nu? Nä Nä, läs vidare.
När vi svänger upp på parkeringen så säger Annica ”Jag hoppas att du hittar nycklarna nu, Chris”. Jag anar oråd…
Mycket riktigt är nycklarna försvunna. Chis letar igenom ryggsäcken så gott det går i bagaget och Elin kommer på att hon kan lysa i väskan med sin ficklampa. Det är kallt och vi fryser, inte var det tänkt att vi skulle vara ute något den här kvällen. Vi skulle ju bara hämta på Arlanda och köra till Hagsätra. Bara…
Efter ett tag ger Chis upp och alla väskor bärs in i trapphuset där det åtminstone är ljus och varmt. Väskan letas igenom ännu en gång och Elin trycker ner hissen. Hon ser fram emot att hälsa på farmor och farfar! Vi försöker förklara att nycklarna är borta och att det inte alls är säkert att vi kommer in.
Efter ytterligare en genomsökning av alla väskor bestämmer vi oss för att packa in oss i hissen och åka upp till rätt våning i alla fall. Då kan Chris packa upp lite mer seriöst, typ gå igenom varenda strumpa. In med alla väskor i hissen. Elin väldigt noga med att hon ska få trycka på knappen. Det blir lite bökigt eftersom hissen är liten. Det är på håret att väskor, farfar och Elin får plats. Jag och Annica väntar utanför.
Hissen åker iväg. Cirka 1 meter. Hissen fastnar. En rem från ryggsäcken sitter fast utanför dörren. Vi undrar vilken parallell verklighet vi har hamnat i… Man kan inte mer än skratta åt eländet. Chris och Annica har varit på resande fot i hur många timmar som helst (från Indien) och så går det inte att ta sig in i lägenheten, det går inte ens att ta sig upp på rätt våning.
Efter en liten stund får vi ner hissen, upp dörren och loss remmen som fastnat. Vi stänger hissdörren och hissen går upp! Hurra! Då hör jag hur Elin börjar gallskrika och gråta. Det låter som ett ”Jag är räääääddd”. Vad kan ha hänt nu? Jag hör hur de fem våningar högre upp packar ur hissen med en gråtande Elin ”Jag är rääääddd”. Hissen går ner igen med Annica och Elin. När de är nere tystnar Elin tvärt. Vad var det som hade hänt?
Jo, det Elin skrek var ”Min reflex!” hon trodde att hennes reflex försvunnit i all röra. När farmor väl förstod detta och pekade på reflexen som satt kvar på jackan blev Elin glad igen.
Vi det här laget förstår ni att jag har hunnit bli rejält kissnödig. Bäbisen dansar polka på blåsan och jag sitter på en kall stentrappa, ca 3 meter från toaletten. Det är bara en låst säkerhetsdörr emellan. Bara..
Elin är munter och hoppar omkring. Chris är frenetiskt upptagen med att leta igenom sina väskor och börjar väl att ge upp när det går upp för honom att det faktiskt inte går att få tag i några extranycklar. Matthe är ju på teater och Daniel i Finland. Men förnyade krafter påbörjades letandet igen. I en liten magväska, fylld med laddare och kontakter, hittades till slut nycklarna. HALLELUJA!
In på toaletten med en gång! Befrielse!
När jag kommer ut så har Elin tagit av sig kläderna och hjälper till med väskorna. Klockan har hunnit bli 20.00 och det är hög tid att åka hem. Vi håller ju på att lära Elin nya kvällsrutiner för att hon ska somna vid 20.
Elin blir jätteledsen. Hon sätter sig i hissen och gråter. ”Jag vill sova hos farmor och farfar. Jag VILL det. Jag vill så GÄRNA det”. Jag får bära henne till bilen och trösta på gott det går. Jag ser hur genuint ledsen och besviken hon är. Detta är inte bara 3-års trots. ”Jag vill så GÄRNA sova hos farmor och farmar. Jag VILL det. Jag har saknat dem så MYCKET”
Elin gråter hela vägen till Essingeöarna. Då har jag förklarat 100 gånger att hon får sova där en annan gång. (”Jag vill sova där NUUUUU”) Då börjar hon gråta över att hon inte får ha filten på sig. Filten ligger i bagageutrymmet och vi ligger på en trefilig huvudled. Inte läge att stanna. Jag förklarar att man inte får stanna på så här stora vägar. Det blir lite tystare och vi lyssnar på hennes favoritskiva.
När vi är i Upplanda Väsby hör jag ett tyst ”Kommer det inga små vägar snart?” Lilla tålmodiga Elin har tappert väntat på sin filt. Inte vet hon att det är motorväg hela vägen hem. Jag slänger mig av vägen vid Stora Wäsby och stannar vid bensinmacken där. När jag öppnar bagaget inser jag att Chis och Annicas väskor på något sätt kommit åt en flaska med avfettningsmedel. Det är stinkande avfettningsmedel på hela bagagemattan. Såklart. Vad hade jag förväntat mig?
Elin fick sin filt och jag slängde ut alla flaskor som eventuellt skulle kunna innehålla avfettningsmedel. Jag orkade inte undersöka vilken flaska som läckt. Torkade upp det värsta med papper. Elin undrade vad det var som luktade. (Det kan ha varit avfettningsmedlet, det kan ha varit min hjärna som kokade).
Väl hemma kl. 20.40 ungefär fick Thomas bära upp Elin i sängen. Hon somnade på tre sekunder. Själv kände jag för ett stort glas rödvin, men se det går ju inte för sig. Det fick bli rostat bröd med mjölk istället.
Nu undrar jag hur många som orkade läsa detta till slutet… Har ni inga egna liv? *ler*
//Lina
[ kommentarer 8 ] ( 50 visningar )
Igår var jag hos min barnmorska för en rutinkontroll. Allt såg bra ut även om järnvärdet gått ner en aning. SF-måttet låg precis på mitten-strecket och vikten stannade på + 2 kg sedan inskrivningen.
Det roligaste med besöket var så klart att få lyssna på hjärtljudet. Det lilla hjärtat dundrade på som ett ånglok i 140. Ibland sparkade bebisen mot "mikrofonen" så att det brakade till ordentligt i högtalarna. :)
Som vanligt har jag inga frågor till barnmorskan. Det känns lite fånigt att inte ha några frågor, men allt på liksom på räls just nu. När jag väntade Elin så var varje liten spark ett stort äventyr och en del av förberedelserna. Nu känns graviditeten mer som en transportsträcka.
På kvällen, när Elin skulle sova, satt vi två och småpratade lite med varandra. Elin berättade då att när bäbisen kom så skulle den få sova brevid henne i sängen. Bäbisen skulle också få alla hennes gosedjur eftersom hon inte skulle behöva dem då. Hon kommer ju vara storasyster då...
Då slog det mig att dessa 9 månader nog inte är till för att JAG ska förbereda mig utan för att Elin ska hinna förbereda sig. Tänk, vad klurigt naturen har räknat ut allt.
//Lina
[ kommentar 1 ] ( 6 visningar )
Idag hakade jag på MP som skulle byta däck tillsammans med sin svärfar och såg till att även vår bil fick på sig sina vinterdäck. Det var egentligen tänkt att vi skulle använda en mutterdragare, men när vi väl var på plats och ställe så konstaterade vi att vår bil har storlek 21 på sina muttrar och övriga hade 17 eller 19 (och det var enbart dessa hylsor som fanns till mutterdragaren). Surt. Bara att hugga i för hand. Det gick ju förvisso det med. :)
Med tanke på hur kallt och halt det var igår natt (idag var det mycket bättre) så känns det mycket skönt att ha bytet gjort. Endera dagen ser det plötsligt ut såhär som på bilden och då står man vackert där. Fantastiskt egentligen att det varje år heter på nyheterna att bilister överraskats av snön. Hallå - det är november nu! Det är faktiskt inte helt osannolikt att det kan dyka upp snö endera dagen.
Hur som helst, när jag väl kommit hem och fräschat till mig lite, åkte familjen Beutler iväg för att hälsa på och äta middag hos min bror Matthias och hans gravida fästmö Anki. Det blev en mycket trevlig kväll och Elin kom relativt snabbt över sin blyghet som alltid dyker upp i samband med folk hon inte träffat på en tid. Förmodligen hjälpte deras två katter till en smula. :)
Vi får passa på att tacka Matthias och Anki än en gång för en trevlig kväll, och än en gång tacka MP (och Kaj) för hjälpen med däckbytet!
//Thomas
[ Lägg till kommentar ]
Imorgon fyller vår vän Sargit 30 år så vi säger Hipp hipp HURRA en dag i förväg! Vi har nämligen varit på hennes födelsedagsfest ikväll. Ute är det JÄTTEKALLT och halt och eländigt på vägarna. Inte så bra, med tanke på att vi fortfarande har sommardäck på bilen. :(
Sargit har länge önskat sig en riktig hushållsassistent. En sådan som klarar i stort sätt allt utom att skura golvet och torka fönstren, och genom att vi var ett helt gäng som gick ihop om det så fick hon en sådan i present, med alla tänkbara tillbehör. Hon blev glad, kan jag lova! :)
Elin höll igång både länge och väl tillsammans med alla andra barn som var där. Det var nästan svårt att motivera henne till att vi faktiskt var tvungna att ta oss hem så att hon skulle komma i säng någon gång inte alltför sent.
//Thomas
[ Lägg till kommentar ]
Idag kom vi så äntligen iväg för att klippa oss, Elin och jag. Vi gick till vårt stamhak, Elias, i Märsta centrum. Elin är än så länge av den benfasta övertygelsen att det bara är Elias som får klippa henne, eller mig för den delen. Därför spelade det inte någon roll att Elias medhjälpare blev ledig - vi satt vackert och väntade en kvart extra för att även Elias skulle bli ledig för att klippa först mig, sedan Elin. Det gäller att välja sina fighter och här kände jag att det var lika bra att Elin fick som hon ville.
När hon väl hade kommit upp på stolen och fått på sig förklädet gick Elin som helt in i en annan roll. Hon blev gravallvarlig och tittadade hon inte ned i knät så tittade hon kyligt granskande i spegeln på Elias som klippte henne. (Ni som tittar på NCIS på tv, är hon inte lite lik Abby på de här bilderna, eller?) :)
Även saker som hon annars är väldigt kinkig med, såsom att borstas och sprayas "genomled" hon utan ett pip, utan att röra en min. Sade Elias åt henne att luta huvudet så gjorde hon det och satt i övrigt stilla. Mycket fascinerande att se på. :)
Såhär fin blev hon när Elias var klar med henne. Hela familjen var hungriga och därför gick vi på café och åt var sin varm smörgås. Mums!
Elin tyckte att om hon nu skulle bli fotograferas så skulle vi ta en bild på mamma och pappa åxå. Sagt och gjort. Så nu ser ni även hur jag ser ut efter besöket hos Elias. :)
//Thomas
[ Lägg till kommentar ]
Tillbaks Nästa
Kalender
